En ung flicka berättar för mig att en äldre femtiårig man chattar med henne på MSN. Han vill ha kort på henne, ett vanligt ansiktskort bara, för hon är så trevlig och lätt att prata med. Hmmm... skumt va? Av ren reflex drar jag den vanliga harangen om att inte skicka kort till män, för de har minsann en räv bakom öronen.
Men stopp här nu!
Vad är det för manssyn egentligen? Hade jag reagerat likadant om mannen varit kvinna?
Hur har det blivit så socialt accepterat att automatiskt tro att män i femtioårsåldern har ngt fuffens för sig på nätet när de chattar med yngre flickor? Jag blir så fashinerad av det här!
Bilden jag har av dessa män fladdrar förbi inför min inre syn. En tunn gul skjorta med nätbrynja. Glest hår, vattenkammat, kanske i en lock så där. Svettlukt. Knubbig. Köttiga våta läppar. Stor näsa, hår som sticker ut. Hår under armarna. Uppknäppta gubbyxor och bultande lem. En himla massa hår som sticker upp. Ett par solkiga kallingar. Här bromsar jag min fantasi. Urk.
Var finns bilden av motsvarande kvinna? Jag kan knappt se henne framför mig! Jag kan liksom inte bygga något runt den bultande snippan som såsar sig av lust. Är hon smal? Gråhårig? 60 år? Har hon smink? Rött hår? Rakad? Finns inga äckliga kvinnor? Finns äckliga män?
Jag diskuterar saken med några män. Varför gör de inte uppror? Varför värjer de sig inte mot den allmäna uppfattningen om att varje man är en pressumtiv våldtäktsman som kvinnor ska vara glada för att inte bli utsatt för en sen kväll? Varför är det inte ett problem för män att de är betraktade som betäckande tjurar som liksom drivs av oåterkallelig lust att ständigt sätta på så fort det finns möjlighet? Jag kan fasen inte förstå det! Varför är de så okeja med att samhället ständigt varnar flickor för att inte skicka bilder på sig själva till dem?
SJälv är jag förbaskat trött på all stereotypi gällande kön. Så trött att jag nästan gett upp. Är så trött på det eviga hora/madonna- komplexet som råder, på all kyskhet kvinnor ska visa, det svaga könet. Jag kan bara inte fatta att män är lika trötta på bilden av dem själva.
Eller är bilden så långt ifrån deras verklighet att de liksom inte ser att bilden faktiskt gäller dem också?
Eller är bilden så anammad att de liksom tror att de är såna själva, fast liksom inte egentligen?
Kan vi inte se skogen för alla träd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar